När man i Sverige talar om glador menar man för det mesta röda glador. Men även den bruna gladan finns i vårt land.
Röd glada (Milvus milvus)
Den röda gladan förekommer i nordvästra Afrika, södra och mellersta Europa och österut bort till Iran. Tidigare var den vanlig i Sverige upp till Dalarna och Gästrikland, men idag är den mera sällsynt.
Den röda gladan är 60 till 70 cm lång, med ett vingspann på 170-185 cm. Fågeln har vitt huvud och hals, med bruna sträck som löper längs kroppen. Undersidan av kroppen är brunröda, med svartbruna streck. Stjärten är ljust rostfärgad och djupt kluven, och vingarna är långa och smäckra, med vita partier en bit in från vingspetsarna. I övrigt är vingarna mörk- och rostbruna. Det är mycket svart att skilja en hona från en hane, den enda skillnaden är egentligen att honorna är något mindre till storleken, och har mörkare färger.
År 1972 fanns bara 19 röda glador i Sverige. Aktiv förföljelse, i kombination med miljögifter, gjorde att den var på väg att försvinna helt som häckande fågel i landet. Tack vare fridlysning och minskad användning av gifter i bl.a. jordbruket har dock den röda gladan kunnat komma tillbaka. År 2009 fanns det 1950 häckande par i Sverige, varav de allra flesta återfanns i Skåne.
Brun glada (Milvus migrans)
Den bruna gladan är mer sällsynt i Sverige än den röda, men internationellt är det annorlunda. Den bruna gladan, med sina fem till sju underarter, är med största sannolikhet den mest talrika rovfågeln på jorden. Dess häckningsområde sträcker sig från västra Portugal till Japan, och från södra Finland till det inre av Australien.
Till skillnad från den röda gladan är Milvus migrans inte rostfärgad, utan brun. Den har också en stjärt som inte är lika kluven som den röda gladans. Brungladan saknar också vita partier på vingarna. Istället har den fält som är något ljusare än de omgivande fjädrarna, men inte tillräckligt ljusa för att kunna ses i alla ljusförhållanden.