Falkar, eller egentliga falkar (Falconinae) är en underfamilj till falkfåglarna, och enligt den senaste forskningen inte särskilt nära släkt med de hökartade rovfåglarna, som är den andra stora gruppen av rovfåglar.
I Sverige finns ett flertal olika arter av falkar. De är, liksom alla fåglar i underfamiljen, skickliga flygare som antingen slår sitt byte i luften, eller slår ned på byten på marken eller vattenytan. Alla falkar har en böjd näbb som slutar med en spets i övernäbben. Spetsen används ofta för att döda bytesdjur.
Pilgrimsfalk (Falco peregrinus)
Den mest kända falkarten i Sverige är troligen pilgrimsfalken, eftersom den blivit en symbol för naturvårdsarbete och naturskydd. Den har ett karaktäristiskt utseende, med en svart ”huva” över huvudet, mörk rygg och en ljus undersida med en tät vattring i grått. Hanarna brukar vara ungefär 40 centimeter långa, med ett vingspann på 80 centimeter. Som hos alla falkar blir honorna något större: de brukar bli 50 centimeter långa, med 110 centimeters vingspann.
Pilgrimsfalken slår gärna sitt byte i luften, genom att störtdyka och helt enkelt ”krocka” ihjäl det. Vid dykningarna kan den komma upp i en hastighet av 320 kilometer i timmen.
Jaktfalk (Falco rusticolus)
Jaktfalken förväxlas ofta med pilgrimsfalken, men är större och har inte lika spetsiga vingar. Jaktfalken är den största av alla falkar. Den återfinns framför allt i de norra delarna av norra halvklotet, i Ryssland, USA, Kanada, på Grönland och Island, i Norge, Sverige och Finland. Yngre fåglar kan dock söka sig söderut under vintern. I Sverige är den vanligast i Norrbotten.
Globalt sett är jaktfalken inte hotad, då det beräknas finnas åtminstone 10 000 individer, kanske rent av så många som 100 000. I Sverige är dock situationen annorlunda. Här betraktades den som starkt hotad från år 2005 till 2010. Sedan 2010 kategoriseras jaktfalken som sårbar på den svenska rödlistan.